Det var ett tag sedan jag kände adrenalinet rusa på jobbet. Det senaste året har handlat om utveckling, något som jag verkligen älskar, men det är sällan adrenalinet rusar i de sammanhangen. Saker och ting tar tid, det ska tjatas, det ska mötas (vår favoritsysselsättning på HD ;) ) och nagelfaras och diskuteras.

Domen i The Pirate Bay-målet skulle förkunnas på fredagen, jag satt på ettan (skötte sajten) och nyhetschefen satt i möten. Det betyder total kontroll och fullt fokus. Perfekt utgångsläge med andra ord.

Strax efter 10.15 snappar vår utvecklare upp att Peter Sunde twittrat om att domen redan har läckt ut. Det var en no-brainer, klart att nyheten skulle toppa sajten. Det blev en bra uppvärmning.

Vi hade på förhand gjort upp vem som skulle plocka in vilken intervju. Frågebatteriet var klart, intervjupersonerna var beredda och klockan 11.00 när domen förkunnades kunde vi sätta igång.

Fingrarna skrev i 200km/h, mejlen gick het och det länkades som aldrig förr. Vi klistrade in Bambuser-klipp till artiklar på löpande band och levererade artiklar med kommentarer var femtonde minut samtidigt som jag höll ett öga på Twitterflödet så att vi inte missade något väsentligt (TT var rätt sega). Två toppar fick det bli, en som handlade om själva domen och en med kommentarerna.

Allt flöt på exakt som det skulle och nyhetsflödet var konstant, paketen byggdes på och kastades om när det kom in nya grejer. En webbredaktörs drömsituation besannades.

En och en halv timme senare satt jag mig för att äta lunch och kände fortfarande hjärtat pumpa som galet. Den eftermiddagen glädjeskuttade jag ut från kontoret. Inte för att jag ville bort från det eminenta HD-komplexet, utan för att jag kände mig mer nöjd än på länge med min arbetsinsats.