Häromdagen ägnade en stund åt att korrekturläsa en text som ska publiceras i vår tidning “Pass på” och som skickas till HD:s helårsprenumeranter två gånger om året. Det var en liten text som jag har skrivit baserat på en intervju med de två tjejer som jobbar med vårt förmånskort HD-passet. Texten syftar till att upplysa alla våra helårsprenumeranter om de (faktiskt rätt schyssta) erbjudanden som man kan ta del av som helårsprenumerant (premiumkund).

Jag är journalist och borde enligt väldigt många inte jobba med hälften av det jag gör.  Jag har (i alla fall i några veckor till) ansvaret för våra temasajter och läsarmedverkan, men jag ägnar också mina dagar åt att Google-fiera våra rubriker (sökmotoroptimering), ibland vara bollplank när mediasäljarna vill diskutera nya annonslösningar, informera och entusiasmera kollegor i hela huset kring nya medier, utbilda vikarier i våra två publiceringssystem och allmänna rutiner, tjata om mikrobloggar när helst jag hinner och sist, men inte minst, prata om nya tekniska lösningar och fundera över vad vi kan göra med sajten framöver.

Det är inte vad en klassisk journalist brukar syssla med. Journalister brukar mest skriva. Det gör jag minst av allt. Ovan nämnda “reklamtext” är det första som jag har skrivit på ett halvår.  Trots att jag ibland saknar det dagliga mötet med människor utanför huset har jag världens roligaste jobb där jag får jobba med helheten. Den kombinationen slår allt som jag hittills har gjort.