Det är märkligt hur man fäster sig vid vissa prylar. Å andra sidan är det kanske inte alls konstigt att jag i dag drabbades av svår separationsångest när IT-Anders kom ut med en ny Macbook och tyckte att jag skulle lämna ifrån mig den som jag har haft i lite drygt ett och ett halvt år.

Det är egentligen inte rätt att kalla den för “den gamla”. Det låter som om det vore en grå och föråldrad stationär burk. Nej, min fina, vita dator har gått under beteckningen “Älsklingen” och vi har hållt ihop i vått och torrt.

Det är Älsklingen som gjorde att tiden gick mycket snabbare under pendlingsåret från helvetet, den som jag satt vid när jag mikrobloggade för första gången, den som jag har haft med mig från det ena mötet till det andra, den som drar fram ett leende hos alla som ser den för första gången (och inte jobbar med media/pr/reklam), den som jag har vårdat ömt så att den inte ska bli grådaskig. Det senaste året har jag till och med använt den som måttstock vid inköp av nya väskor.

IT-Anders fattade direkt och lämnade kvar Älsklingen hos mig tills den värsta separationsångesten hade lagt sig medan han ställde i ordning den nya. Med ett kaxig metallic-hölje glänsande under skrivbordslampan tog den sin plats intill skärmen och börjar nu finna sig till rätta. Det finns inget lätt sätt att skiljas från prylar som man gillar, men jag tröstar mig med att vikarierna som nu ska få jobba med Älsklingen kanske blir lika lyckliga och nöjda med den som jag har varit.

Den bortlämnade älsklingen…

Upp till bevis för den nya!